Järnvägsstationen i Luleå

Stationshuset i Luleå invigdes den 11 december 1888. Det byggdes av engelskt tegel.

Företaget som hade ansvar för bygget var det engelska järnvägsbolaget ”The Swedish and Norwegian Railway Co.” Det var dock firman Pinn & Millet som utförde själva byggandet av stationen. Teglet fraktade de till Luleå med båt från England.

Stationshuset började uppföras där man tyckte att det passade bäst - i Storgatans östra förlängning. Det skulle bli början till en esplanad ända bort till residenset i stadens andra ända.

Tidigt kallades området intill med kvarteret Loet och Floras kulle (som då hette kvarteret Fisken) för Järnvägstorget. Kvarteret Fisken var då skogsbevuxet och kallades allmänt för Rallarskogen.

När järnvägsstationen började byggas användes cement till husgrunden - för första gången i Luleå. Uppförandet kom dock aldrig längre än till grundgjutningen, borgmästaren Fredrik Hedström ingrep nämligen. Det var 1887 och ruinerna efter storbranden den 11 juni rök ännu. Borgmästaren gick till Pinn & Millet och undanbad sig dylikt byggande av järnvägsstationen.
- Varför? frågade Pinn & Millet.
- Därför att vi måste kunna komma fram till Skurholmfjärden med brandsprutorna, blev svaret från borgmästaren.

Cementen fick brytas upp och järnvägsstationshuset blev förvisat till svackan nedanför prästgärdans backe där stationen ligger än idag. Södra Kyrkogatan förlängdes dit ner och bytte namn till Stationsgatan.

När järnvägen skulle byggas mellan Luleå och Boden gav riksdagen ett anslag på 4 miljoner kronor. Det skulle gå till byggandet av själva järnvägen men också till genomgående förbättringar och dyra anläggningar i Luleås södra hamn för att bereda upplagsplats för tillräckligt många ångfartyg.

Då det bara var 37 km till Boden och banan endast skulle ha till uppgift att frakta malm och sålunda erfordra vida enklare anordningar än andra banor. Man beräknade att det inte skulle fraktas mer än 100 000 ton malm per år. Startutskottet ansåg att det av regeringen begärda beloppet på 4 miljoner kronor, kunde nedsättas till 2 800 00 kr. I ett senare skede sänktes det ytterligare till 1 200 000 kr.

För att riksdagsmännen med egna ögon skulle övertygas om banans beskaffenhet, hade en resa anordnats till ort och ställe. Men detta tycktes endast ha haft den verkan att man kände sig ångerköpt. Inom andra kammaren ”uppgafs det sålunda, att banan befunnits vara den sämst byggda i Sverige. På vissa ställen låg sliprarna omedelbart på mossorna och stigningarna var så branta, att stora malmtåg ej kunna taga sig upp.” Det överfördes då mera pengar från den givna budgeten för att färdigställa bygget.

Efter några årtionden byggdes stationshuset om. År 1920 ”hafva ominrednings- och moderniseringsarbeten utförts å stationshuset i Luleå” meddelas det. Då försvann det engelska teglet under det som än idag finns, en ljus puts.

Änke- och pupillkassans hus

I kvarteret Sillen, ej långt från järnvägen, ligger Änke- och pupillkassans hus. Huset stod färdigt 1 oktober 1916, ritat av SJ-arkitekten Folke Zettervall och byggt av byggmästare Carl Abraham Flemström.

Änke- och pupillkassan är ett av världens äldsta livförsäkringsbolag, kanske det äldsta med anor från 1740. Pupill är ett äldre ord för myndling eller minderårigt föräldralöst barn. Pengarna till SJ:s änke- och pupillkassa kom från pensionsinsättningar för SJ-anställda, från järnvägsanställdas premier men också från böter för järnvägspersonal som dömts för tjänstefel, avkastningen på SJ:s jordegendomar och intäkter från biljettförsäljning och perrongbiljetter.

Första våningen i huset inrymde även lokaler för trafikinspektörs- och baningenjörsexpeditioner samt förrådsförvaltningen. I huset fanns också bostäder för SJ-anställda.